Det var en gång en liten flicka med nötbruna ögon och mellanblont hår som räckte ner till axlarna. Ofta slog den lilla flickan ner blicken då hon var blyg och kände stor respekt för de vuxna. Ensamhet var ingenting som hon fasade över utan hon var utrustad med en enorm fantasi och där av ett rikt inre liv. Hon kunde med lätthet underhålla sig på det viset i timmar. Hon störde aldrig någon. Hon sade aldrig taskiga saker. Vänner det var något som man förtjänade genom sitt egna beteende. Hon hade social kompetens och hade aldrig stora problem att bli accepterad. I skolan sade hon sällan någonting. Hon räckt aldrig upp handen för att svara. Genom största delen av skoltiden umgicks hon med en enda kompis. Hon hade inget behov av något annat. Hon lade ner mycket energi och kärlek i de hon hade nära omkring sig. 

En dag kom den mörk skugga in i hennes liv och lade ett klibbigt nät över hennes själ. Hennes glada ödmjuka sätt började sakta att avta. Dagligen blir flickan kränkt med hårda ord och slag. Mer och mer gick den lilla flickan in i sig själv. I sin utsatta situation där hon var i fullt beroende av välvilliga vuxna satte hon fast med ett elakt mörker som dag för dag tog lite mer av hennes livslust. Men  med en enorm överlevnadsförmåga och en enorm vilja att uppnå sina drömmar den lilla flickan nådde vuxenlivet. 

”Jag har under  mitt liv haft drömmar  som för alltid stannat kvar hos mig, och förändrat mina tankar. De har gång på gång dykt upp i mig och förändrat min sinnesstämning.”

Emily Bronté (1818-1848)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.