Hon tittar ner på sina händer. Det blöder lätt från nagelbanden. Hon har nervöst pillat med sina naglar för att avleda den psykiska smärtan och byta ut det mot en smärta som man kan relatera till. Ögonen är öppna men hon ser inget utanför sig själv utan synen går inåt. Inåt in i minnena. Saker hon trodde hon hade glömt för länge sedan kryper fram ur sina mörka skrymslen. Hon känner att hon inte vill uppleva det igen. Hon vill verkligen inte. Smärtan väcks upp i kroppen precis som om den aldrig försvunnit. Hon ser minnen som varit begravda i över tjugo år. Det hon förstår är att hon har egentligen inte gjort något åt sin smärta utan att trycka undan den i de mörka djupa skrymslen som är hennes minnen. Kroppen minns det känner hon tydligt. Tårarna bränner bakom ögonen. Hon gör sina tappra försök att trycka tillbaka känslorna som bara kommer som en storm. Men hon misslyckas. Det sköljer över henne som en tsunami. Hon misslyckas även med att trycka tillbaka tårarna så de börjar rinna fritt ner för hennes kinder. Varför? Det är det enda som hon kan tänka. Hur kunde hon vara så dum att hon skrev på ett kontrakt för att leva det svåra liv som hon har gjort. Det är det hon kan tänka. Hon bara önskar att hon kunde återgå till stjärnorna. De stjärnor som känns som hennes vänner varje kväll när hon är ute och blickar uppåt. Det har hon gjort sedan hon var liten. Det har varit en tröst så länge hon kan minnas. Hon har upplevt så mycket sorg, så många förluster och så många svek så att hon har aldrig lärt sig att leva. Hon har lärt sig att överleva. Det är inte samma sak. Nu har halva livet passerat och hon har fortfarande inte förstått hur man njuter av livet utan bara hur man står till service så att andra kan leva sitt liv lite lättare. Det har aldrig funnits någon som har förstått hur hon mår. Men hon går ändå upp varje dag. Hon fortsätter ändå varje dag att finnas till. Hon vill verkligen få känna att det är hennes tur nu att få lite draghjälp, samma som hon tänkt ganska länge nu, men den dagen kommer inte. För hon fortsätter som hon är lärd. Gör livet lite lättare för de som lever närmast dig. Fortsätt så kanske det kommer en dag när de ser all den kärlek, all den energi och all tid hon har offrat för deras skull. Men den dagen kommer inte. För att det blir en vana för alla andra att hon finns, hon löser deras problem och deras liv flyter lite lättare. Varför skulle de vilja ändra på det. Hon finns ju där, hon gör ju samma sak även denna dag, så det fungerade ju ännu en dag för dom.
Men nu är smärtan så verklig så hon måste verkligen leta inåt för att se vad som hon kan göra för sin egen skull. Hur ska hon kunna använda kärleken, energin och tiden till sin egen läkning. Har man aldrig fått lära sig att heala sig själv är det svårt. Hon måste välja att älska sig själv först. Det är inte lätt när man alltid fått lära sig att man ger till andra först. Hon måste någon stans försöka radera allt som hon har lärt sig för att själv hitta vägen hur man älskar sig själv. Hur lever man livet? Hur älskar man sig själv? Hur hittar man den enorma styrka som man bär? Hur lär man sig att man är en fri människa och äger rätten till sin egen lycka? Man är född arkitekt. Det är alla. Det är en utmaning att leva, men man kan bygga ett liv som man vill ha det. Man måste bara förstå att man är tillräckligt stark. Man är inte egoist för att man älskar sig själv först.
Nu när vi går ur den kinesiska ormens år och går över till eldhästen så ska man kunna bearbeta de gamla minnena. Plocka smärtan ur den stora tunga ryggsäck man bär på som är cellminnen, minnen och erfarenheter. Behåll lärdomen men släpp smärtan. Jag känner med moder jord och hennes invånare i denna övergång. Jag bär också smärta, jag känner också att det bara bubblar.
Det bästa jag kan säga här är att se på minnena släpp det sedan fortsätt in i den nya tiden med hopp. Energin av eldhästen kommer öka takten av färden mot den nya tiden. Se på det med förväntan och se jobbet med att plocka ur din ryggsäck som en nödvändighet. Det finns ingen plats för gammalt där.











