Jag är inte så bra på att känna mig vanlig. Som mänsklig. När man har ett sådant enormt inre driv som jag har, har en kropp och hjärna som bara driver på och vill framåt, inte vila, inte vila. Jag vill prestera. Men när hjärnan är trött och säger jag vill inte, jag tänker inte, jag orkar inte där försöker kroppen lägga i en högre växel. Konsekvensen av det blir att kroppen känns tungt, benen orkar inte bära upp kroppen, framför allt inte gå eller stå. Tungan känns svullen, man svamlar när man pratar och munnen känns som den är förlamad. Det värker i hela kroppen. Man blir yr, illamående och det känns som man kommer att svimma. Det svider i huden, från hårbotten till fotsulorna. Tankeverksamheten går trögt, trögare än vanligt. Utmattningen känns oövervinnerlig. Kommer jag aldrig bli normal? Nej jag tror inte det, inte heller min läkare. Jag kommer för alltid få leva med en högre känslighet. Jag kommer alltid ha närmare till väggen nu när jag har varit där två gånger i mitt 44 åriga liv. Jag kommer aldrig kunna jobba på ett vanligt jobb 100% som jag gjort förr, för då kommer jag snart att hamna i utmattning igen. Så jag måste skräddarsy ett arbetsliv där jag kommer att hålla. Hur passar det in i den värld som vi lever i?
“Syftet med livet är att vara lycklig.”
Dalai Lama