Ibland känner man bara för att kunna berätta någonting briljant så har man hjärnhäng. Hjärnan vill inte samarbeta det minsta. Trött, illamående, inte speciellt sugen på att göra något alls. Men man måste ändå prestera. Jag är säker på att många känner igen sig i den situationen. Man har inte det utrymmet i dag att bara luta sig tillbaka och låta tiden ha sin gilla gång.. Men nej det går inte för världen stannar inte, världen väntar inte. Ibland måste man bara få stanna upp. Få vara sig själv. Det är inte konstigt att vi har så mycket depressioner i dag. För man blir deprimerad, man blir stressad och man tappar bort sig själv. Hur löser man det? Jo, samhällets lösning på problemet är medicinering. För att man ska fortsätta att fungera som normalt. För att ingenting ska bli lidande för att jag behöver en pause. Men när vår beslutsfattare blir , jag vet inte ens vad jag ska kalla det. I alla fall så går det inte, du har inte rätt till sjukskrivning utan en extrem massa krångel, man förväntas fungera som en duracellkaning. Som bara går och går.. En tanke till tröst är att jag vet att naturen är helande. Så när man har lite tid över så borde man tillbringa den i naturen för att den läkande. Om man inte hatar vintern lika mycket som mig vill säga, hehe. Då kan man ju alltid skaffa sig en inre trädgård som man kan besöka när man behöver lite läkande energier.
”Det finns två typer av makt: en erhålls via rädsla för bestraffning, och den andra genom kärleksfulla handlingar. Makt baserad på kärlek är mer effektiv och permanent än rädslan för bestraffning”
Mahtma Gandhi