Livet en kamp om rättvisa.

I natt hade jag en sådan märklig dröm. Jag vet inte hur jag skulle tolka det. I det hela var det jag i alla scener. Det utspelades i ett rum. Ett rum som jag aldrig sett någonsin. I det rummet stod det två sängar, enkel sängar. Rakt framför sängarna var en tjock stenvägg. På kanten stod ett mörk brunt skåp. Utanför fönstret fortsatte livet i sin vanliga takt. Men inne i rummet stod tiden still. Det var jag, min sambo och en liten bebis. Bebisen var inte min men min att vårda. Den liksom var fast vid mig. Sov i min säng. Var med dit jag gick. Tittade man ut genom fönstret så låg rummet under gatunivå, som i en källare, fast det var inget källarrum. Nu till det märkligaste i hela drömmen. Genom den tjocka stenväggen kunde vi gå ut i den verkliga världen och tillbaka in när vi ville. Vi bara lutade oss mot väggen och sjönk igenom. Vi kom alltid ut på samma ställe. Det var en bondgård där de hade en tjur. Jag vet att jag alltid hade det i åtanke när vi gick igenom. Bebis alltid med. Jag undrar om det kan ha någonting med min egen själ, eller kanske mitt inre barn, jag vet inte. Men det var viktigt att jag hela tiden vårdade bebisen. Och jag älskade den verkligen. Som den var en del av mig. Så pågick drömmen att vi gled ut och in i det där rummet genom väggen. Vi var de enda som hade förmågan att sjunka genom väggen. Min sambo hade också en viktig roll. Som att jag inte skulle vara riktigt hel om han inte hela tiden fanns vid min sida.

Jag tror ju att drömmen försöker att berätta någonting för mig. Undrar bara vad…

”HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga. Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning. Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals. ”

Ordspråksboken, Bibeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.