Ångest.. en fruktansvärd sjukdom..

Jag önska inte någon att ha ångest. Jag har perioder som jag lider av ångest och jag vet många fler i min närhet förutom mig som lider av det. Det är så fruktansvärt, jag vet inte ens om jag kan förklara. Jobbigast är det när det handlar om någon annan, någon i sin närhet. Hellre har jag ångest själv än se någon jag bryr mig om lida. Det är fruktansvärt. Man går sönder. Faller i bitar. Känner sig helt maktlös. Som det finns ingenting som jag kan göra för att göra det bättre. Tårar bränner innanför ögonlocken. Hjärtat knyter sig. Klumpen i halsen växer sig bara större. Känslan eller ska jag kalla den för önskan om döden infinner sig. Man vet allt för väl att det bara är en bluff men vad hjälper det, när man sitter där är den verklig. Man vet aldrig hur länge det ska vara eller hur man ska komma ur det. Bara att det kommer att släppa. Man vet aldrig riktigt när det kommer tillbaka heller. Alla som någon gång haft ångest eller känner någon som har haft det vet precis vad jag pratar om. I vår nutid tycker jag mig se att det är allt för vanligt med ångest. Många människor lider av det. Jag vet inte mer vad jag ska säga, jag har ingen lösning på det här. Jag kan bara konstatera att det är fruktansvärt.

“Genom medkänsla och kärlek kan vi lösa många problem och erfara sann glädje och frid.”

Dalai Lama

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.