Kamp…

Vissa dagar känns det bara som om man kämpar. Kämpar för allt som man är värld. En kamp som man förlorar. Huvudet bultar. Humöret är i bott. Men vardagen fortsätter som om ingenting har hänt. Det känns som man ramlat av ekorrhjulet. Som det bara fortsätter att snurra och man har ingen chans att hinna med. Man kan inte tänka. Man orkar inte röra sig för att det känns som man ska flytta en hel flodhäst. Man känner sig andfådd. Det svarta hålet närmar sig. Man vill dit men ändå inte. Man har dock en spärr som ändå håller en kvar i nuet. Som man ändå har lite av förståndet intakt. Vad kallas det? Jag vet att det är många som känner precis som jag i perioder. Det är många som kämpar. Kämpar varje dag bara för rätten att excitera. Det har pågått länge nu, men tiden är här. Sluta att kämpa. Tiden är inne för att släppa alla slöjor för att stiga upp mot nytt upplyst samhälle. För människor att börja ta bättre hand om varandra och vår värld.

“Det måste finnas en jämvikt mellan materiellt och andligt framåtskridande, en jämvikt som uppnås genom kärlek och medkänsla.”

Dalai Lama

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.