Ett udda barn

Mossan känns mjuk under rumpan. Stenen som mossan växer på ligger lång ute i skogen, i en vacker tallskog med blåbärsris och frisk luft. Himlen är blå och molnen få. Luften dras i genom näsan och ända ner i magen för att sedan passera ut genom munnen. Flickan sitter där med blicken fäst på himlen. Hennes fantasi visar henne olika bilder. Hon fantiserar om livet. Vad man kan göra när man är vuxen. Hur man kan leva på sin fantasi. I bakgrunden leker syskonen. De skrattar och stojar. Men flickan deltar inte. För att hon vill sitta på sin sten stirrandes i himlen och leva inuti sitt huvud. Där är det tryggt. Där är allting som det ska. Flickan lider inte där. För hon har själv fantiserat sin värld. Den är vacker, hon känner sig aldrig ensam i sin värld. Där finns inga hårda ord, där finns ingen mobbning, där finns inte vuxenvärlden som ändå bara talar om för flickan att hon inte är önskvärd. Hon är inte mer värd än ett ruttet lingon. Flickan har hört det så många gånger, att hon är ful, att hon kommer gå av när det blåser, att det inte faller någon skugga om hon ställer sig bakom flaggstången, att vissa utvalda syskon får pojk/flickvänner som de byter underkläder, dagligen höra dessa kränkningar från den vuxna människa som ska vara de förmyndare som ska se till att flickan har sin omsorg. De som tagit på sig att sörja för flickan fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Men i flickans värld har de misslyckats på alla tre punkter.

 

”Vad världen behöver är människor som har drömmar och som banar nya vägar- hur krokig de än må vara”

Okänd författare

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.