”En liten blomma växer på ängen ibland hundratals andra blommor. Den är vackert skimrande och den utstrålar en sann god kärleksfull skönhet. Den sträcker sig i all sin prakt mot solen för att växa och synas. Dag ut och dag in står den på samma ställe. Blomman har under sitt liv fått upplevt både regn och rusk, mörker och ljus samt ibland lite av solens värme men det var länge sedan nu. Det lilla livet älskar solen och värdersätter dess ljus högt. För när den skiner ner på henne så får hon den kraft och energi som hon så väl behöver för att växa sig större och starkare. Tyvärr har vädret inte varit det bästa och blomman har nu länge levt i skugga. Hon börjar mer och mer förlora sin skönhet och sin styrka. Men trots detta finns hoppet och tilliten till morgondagen. Jag önskar, önskar ända nerifrån roten tänkte den lilla blomman att solen kommer att skina på mig i morgon så att jag kan få kraft och styrka att leva. Solen lyser med sin frånvaro trots den intensiva önskan om värme och kärlekens närande ljus . Blomman blir mindre och mindre för var dag och en dag då inser hon varför solens strålar ej når ner till henne. I början av sin uppväxt så var hon precis lika stor som de andra blommorna. Men någon gång , hon hade glömt när nu, hade en tistel börjat växa bredvid henne. Tisteln tog större och större plats. Den skymde allt mer hennes kära sol som hon älskade så mycket. Men då blomman var en godhjärtat liten varelse så fann hon sig i det. För hon såg att tisteln var ju också en blomma, kanske rent av vackrare än henne. Förtjänade den solens strålar mer nu då den var större och faktiskt starkare än den lilla blomman.”
Den här texten skrev en väldigt god vän till mig en gång. Jag blev väldigt berörd av dess ord och dess innebörd. Den är väldigt beskrivande hur det kan vara för ett litet barn, som jag var, att växa upp i en familj där man varken känner sig älskad eller önskad. Tisteln talar för att det kommer in en ny person in i familjen som genast ställer om alla regler vilket kan vara förvillande för ett litet barn. Ett barn som helt utan förmåga att ta hand om sig själv eller försvara sig fastnar i ett system med myndigheter och vårdnadstvist. Ett barn som varje dag får ta emot elaka ord eller slag. Som varje dag för höra att hon är ful, att ingen kommer någonsin att älska henne, hon har inget värde, kränkningar som sätter djupa sår i själen. Sår som är så djupa att det alltid kommer att sitta ärr där i själen, just där.
Samtidigt kan texten vara beskrivande för någon annan som haft en annorlunda situation och orden berör lika mycket i alla fall. För mig handlar det om den lilla flickan som varje dag försökte bli sedd av sin far. Den far som var hennes största idol i livet, den som hon bestämt sig för att hon skulle gifta sig med när hon var stor. Samma far som svek, tog sig en ny familj. Visst levde jag där vid sidan om, just det vid sidan om. Jag bodde under samma tak men jag exciterade inte. Inte på riktigt.
Jag känner att jag kommer att jobba med denna text ur olika synvinklar hela veckan för den kan beskriva så väldigt mycket, för mig och jag hoppas även för andra. Min önskan är att nå ut till människor, berätta mina tankar och upplevelser som förhoppningsvis kontaktar mig via att skriva kommentarer i kommentarsfältet.