Herr gud, är det här mänskligt. Visst finns det kläder men ändå. Nej, det här är inte min melodi. Jag skulle vilja ha en medeltemperatur på +25 hela året. Visst kan det vara vackert med ett vitt vinterlandskap men det hjälps inte. Hela kroppen krampar. Snoret inne i näsan fryser till is. Börjar blöda näsblod. Man känner sig som att man ska flytta på en hel flodhäst i alla kläder. Tårna fryser fast man har de varmaste skor som man äger. Mina små chihuahuor klarar knappt att vara ute mer än en minut åt gången. De fryser bokstavligen fast. Ibland lär jag gå och hämta dem för att sedan bära dem under jackan in. Jag säger bara det, är detta mänskligt? Även om jag sitter inne i huset känner jag hur kylan kryper in genom väggen och fönstren. En riktig filtmänniska är jag. Men i denna kyla känns det mer som ett tvång än ett mysmoment. Tröst i allt det här är Spanien. Det som vi har som tillflyktsort. Ner till värmen, tina upp. Ta nya tag. Jämför man skillnaden på temperaturen idag med Sverige och Spanien så är skillnaden 40 grader. 40 grader. Ja det är en del. Jag vill ta min kopp med kaffe, sätta mig på balkongen känna den ljumna värmen nudda min hud. Utan att behöva lager med kläder. Jag undrar om det här är bra för kroppen även om du har alla dessa kläder. Även om man inte har fibromyalgi som jag har. Med kylan här i norr har man också mörkret. Mörkret som är jobbigt när man dessutom är utmattad. Varje morgon när klockan ringer för att barnen lär gå till skolan, man vill inte ens sticka ut tårna utanför täcket och dessutom är det kolsvart ute. Nej jag behöver sol och ljus.
”Mitt huvud säger att det är vinter, men i mitt hjärta är det evig vår. Ju närmare jag kommer slutet desto tydligare hör jag runt om kring mig världens odödliga symfonier, som välkomnar mig.”
Victor Hugo (1802-1885)