Idag var hela barnaskaran här. Inklusive alla barnbarnen. Det känns. I huvudet. Spänningarna sitter i från nacken till ögonen. Ögonen känns som de ska tryckas ut. Jobbigt. Det jobbigaste är att jag tycker att det är roligt när de är här. Jag vill att de ska var här. Men min kropp orkar inte. Mina sinnen orkar inte. Alla ljud. Allt processande i kroppen som hela tiden. Att hela tiden ha sinnena alerta för det finns små barn. Små barn som stoppar allt i munnen. Samtidigt som det är åtta hundar inne samtidigt. Det blir för mycket för mig att klara av. Så summan av det hela är att jag sitter här på kvällen med världens huvudvärk, ögon som smärtar och helt slut. Det finns ett sätt att vända det här. Det måste det finnas.
”Till syvende och sist är varje människas högsta önskan helt enkelt sinnesfrid.”
Dalai Lama