Inlägg

Publicerat

Myran

Marken är så hård, fötterna värker. Det bränns när jag sätter ner foten eller fötterna. Jag har långt kvar hem. Vägen är så lång. Jag känner mig ensam även om det är fullt runt om mig. Jag är liten. Världen är stor men jag är inte rädd. Ingen ser mig men det gör ingenting. Alla har så bråttom. Jag är så liten i denna stora värld. Jag är en myra och jag syns inte när alla bilar åker förbi mig, alla stora fötter av människor som inte ens kollar upp från sina skärmar. Jag syns inte. Men jag finns här. Alla bara springer men jag hinner inte med. Jag vill också hem. Men mina ben går inte fortare. Var kommer känslan av trötthet i mina fötter från, den brännande känslan? När marken är så nära men ändå inte här. Jag går men jag kommer ingenstans. Det känns som jag precis var här. Att jag precis passerade här, just här. Men det är för 100 steg sedan. Okej, ingen har fortfarande sett mig. Alla är upptagna. Allting låter så högt. Allting går så fort medans jag stannar precis här. Jag är här. Den lilla myran. Som går och går. Men jag var precis här. Jag vill hem. Alla springer eller åker. Mina fötter gör ont. Men jag går för att jag har lärt mig att den här vägen tar mig hem. Jag har lärt mig färgerna. Jag har lärt mig ljuden. Vägen ser lika ut som den alltid gör. Ändå känner jag att det här är jag van med. Här gick mina föräldrar så här går jag med. Vägen är lång och jag är liten. Men jag har alltid gjort så här, mina föräldrar har alltid gjort så här. För deras föräldrar gjorde alltid så. Jag är en myra. Jag är liten. Men jag bär sådan enorm styrka. En styrka som bara jag kan aktivera. Som bara jag kan. Jag bär styrkan i det lilla. Jag kan vara själv men jag tillhör också. En stor familj som bär bördan som jag. En familj som jag, som kan. Vet du jag är fantastisk och så är du. För vi är alla lika i stacken. Vi är alla en. Även om vägen ter sig olika så har vi samma stack att komma hem till. Tillsammans är vi starka. Ensamma är vi starka för vi är ett. Vägen kan te sig lika när man tar samma fotspår alltid. Men man kan prova att gå bredvid eller baklänges för att se något annat. Det är okej. Jag kan. Du kan. För jag är en myra och jag är stark. Mina föräldrar sa till mig att gå raka vägen hem. För de sade deras föräldrar till dom men vet du… jag tittade bort. Bara för ett ögonblick. Jag såg någonting annat. Något nytt. Det är okej. Jag är stor nu i min litenhet. Jag kan för att jag vill. Det är okej. Jag är en myra men jag kan bära enorm vikt. Jag kan. Det är okej.

Hur kan man ta sig ur invanda mönster? Hur tar man sig ur nedärvda mönster? Hur kan man se världen från en annan lins än den man är van med? Kan man? Kommer man ändå fram? Vet du det är okej. Det är okej att se sig om. Det är okej att säga att jag ska prova en annan väg. Det är okej att bara känna in. Det är okej. Livet ter sig som man gör. Det är okej. Jag är fantastisk och det är du med.

Publicerat

Hej inre barn.

Hej mitt inre barn. Jag känner dina tårar. Det gör ont i mitt bröst när du gråter.

Hej mitt inre barn. Hur ska jag vägleda dig i läkning? Jag vill så gärna lätta din börda.

Hej mitt inre barn. Idag är jag vuxen och behöver inte längre bördan av ett barns utsatthet. Jag är stor, jag är stark. Hur tar jag dig med ur ett blödande inre? Jag vet att dina sår påverkar mig även i denna skrivande stund när jag har kommit halvvägs in i livet. Jag har nu egen familj.

Hej mitt inre barn. Hur gör jag för att inte lägga över dina sår och trauman på min familj? Hur går jag framåt och lämnar det förflutna bakom när du tillhör mig?

Hej mitt inre barn. Du har så mycket att leva för och leva upp till. Idag när halva livet har passerat så måste jag kunna njuta av det jag har. Hur stänger jag såret i mitt hjärta?

Dina sår är mina sår. Vi måste jobba tillsammans. Vi har varandra och vi har nuet. Använd det. Det är dax att sluta gråta nu. Res på dig.

Det var en gång en liten flicka, så som alla sagor börjar, som växte upp på en ort i kalla norden. Flickan som var ljus i hyn, långa mjuka vågor i sitt ljusa hår och liten och tunn i kroppen. Hon hade ett mjukt sinne och agerade alltid från hjärtat. Flickan var hitsänd från en universum där alla agerade utifrån respekt och kärlek till varandra. Flickan var högkänslig och läste energier där ord inte finns. Hon visste när ingen annan förstod det. För att hon sågs bara som ett barn. Men hon var ett barn med gåvor. När världen hon befanns sig i blev för hård och kall så gick hon in i sig själv där hon hade en hemlig värld som bara hon visste om. Där hon kunde vara trygg. Lite som Alice i underlandet. Det fanns inga begränsningar i hennes fantasi. När andra barn lekte och var högljudda så drog hon sig undan i ensamhet och vandrade in i sig själv där hon kunde bestämma hur allting skulle utspela sig. Där alla var kärleksfulla. Där i hennes inre värld var det alltid grönt, blommor som blommade och man pratade med djur som om det var det naturligaste som fanns. Där fanns ingen snö. Där fanns inget hårt klimat. Där var ingen arg. Där fanns inga straff. Där fanns bara kärlek och förståelse. Precis som det skulle vara enligt den lilla flicka som kom från ett ställe i universum där man redan hade utvecklats. Världen hon hade hamnat i var ett kallt ställe, både till klimat och till känslor. Hennes föräldrar förstod aldrig hennes behov. De förstod aldrig hur mycket ord skadade. De förstod aldrig att de skapade öppna sår i hjärtat på ett barn som aldrig skulle komma att läka. När denna lilla flicka gått genom halva livet och hon gråter fortfarande över den hårda och kalla behandling som någon som aldrig förstod gav henne för att hon skulle lära sig världen hon hade hamnat i.

Anledningen att jag delar med mig av dessa tankar idag är att jag känner att de allra bästa lärarna, psykologerna och medmänniskorna finns där ute i var och en av oss. Inte nödvändigtvis genom examen och legitimationer utan av erfarenheter hos vanliga människor. Där finns också vägledning och tröst för att vi är många som kan lyfta varandra. Vi kan hjälpas åt att lyfta kollektivet ur detta förtryck och välja kärlek genom att behandla sin nästa, sin granne, sina barn, sina föräldrar, sin arbetskamrat, gamla farbrodern på matbutiken och så vidare med värme och respekt. Då skapar man tillsammans en värld där alla kan vistas i. En värld där man inte behöver gå hela sitt liv med ett bagage av ett sårat barn, ett sårat inre som aldrig läker. Vi är inte här för att uppleva smärta. Jag är säker på att vi egentligen är skapta för att uppleva just kärlek. Kärleken till allt.

Kan vi vara överens om de? Om alla börjar göra små förändringar i sin vardag så har vi kommit väldigt långt på väg. Vi bestämmer här och nu att det slut på att skada varandra och oss själva. Små saker som ett leende, varma ord, en hjälpsam hand där det behövs och en intention att vara en del av förändringen så har vi snart vänt skutan åt rätt håll.

Publicerat

Samtal

Kanaliserade samtal skrivna som brev eller som dagboksanteckningar beroende på hur de kommer ner.

Hej igen.

Jag vill bara förklara att det är ett kanaliserat meddelande som kommer ner. Det som kommer fram här är alltså inte Jennys upplevelser utan mina. Jag kommer att presentera mig längre fram. Just nu vill jag bara att informationen ska komma ut.

Tänk dig om världen skulle vara ungefär som filmen Matrix. Att man är många olika program i ett program. Tänk om världen vi lever i är bara en upplevelse i en del av alla ställen man existerar i. Tänk om man skulle kunna vara i flera verkligheter simultant. Tänk om man skulle kunna släppa alla hinder som gör att man inte kan uppleva allting samtidigt. Tänk om drömmar inte är drömmar. Tänk om man är så pass mäktig att du faktiskt kan verka i alla verkligheter samtidigt och att du har kontrollen. Du är fri. Du kan göra vad du vill det är bara din programmering i hjärnan som är hindren. Som en programvara som bör uppdateras. Den världen förstår vi när vi lever i ett digitalt samhälle. En uråldrig dator gör inget bra jobb för den utveckling som sker i världen. Lika är med din programmering. Det är bara en programmering. Den kan också uppdateras. Men vi lär bli medvetna om den. Vi måste vilja göra oss fria. Vi är styrda av rädslor och brist. Vi är så upptagna i att jaga brödsmulor hela livet så vi varken har möjlighet, ork att gå utanför den bana vi redan befinner oss på. När man sedan plockar in nära och kära, barn och livspusslet så har man en liten chans. Men det är också den som gör att systemet kan hålla sig själv. Det är de som är uppvaknandet. Vi måste kämpa. Lära känna oss själva. Alla våra delar. Vi är så mycket mäktigare än vad vi tror. Tankens kraft är så mäktig. Fantasin är din bästa vän. Använd den.

Publicerat

Samtal

Hej!

Jag vill förklara för dig vad som händer med mig. Jag är ett experiment. Det är inte helt utan smärta. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag ligger vaken om nätterna och hör hur de andra barnen skriker i smärta. Det gör ont i mina öron. Värken i hjärtat är det värsta för mig. Jag har tur. Jag är en hybrid. Korsad med olika dna. Dna från andra dimensioner som man inte kan förstå i vanlig mänsklig hjärna utan en hel del fantasi. Jag är ett experiment. De försöker att skapa den perfekta soldaten. Den som kan utstå smärta. Inte bära samvete. Den som är snabb som blixten. Den som är lydig utan invändning. Jag har tur. De finns andra barn där jag bor, ja jag är ett barn med en vuxens intellekt. Vi är skapta för att snabbt kunna tas i bruk. Ett vanligt mänskligt barn ses som vuxen kanske vid 16 år och äldre men vi ska tas i bruk mycket tidigare än så. Så vi är manipulerade att växa snabbt både kroppsligt och mentalt. Men framför allt ska våra gåvor aktiveras mycket snabbt för att de ska kunna avgöra vårat värde som soldater. Ja vi är barnsoldater, skapade i labb. Mänskliga embryon, spermier och ägg skördas i er värld och hamnar under jord i hemliga laboratorium. Där forskas de vad och hur man kan manipulera och blanda dna för att skapa robotliknande mänskliga soldater. Jag vill berätta för er för att världen behöver veta. Ett uppvaknande sker nu. Tiden är inne för människan att vakna ur sin slummer och sin amnesi. Slöjan kommer att lyftas lager för lager. Tills den dagen kommer så vi kommer att minnas allt. Utvecklingen kan inte stoppas. Den är här. Astrologiskt kan ingen styra över. Inte ens våra mästare, våra skapare. Vi barn som lever i underjorden. Alla kommer inte att överleva. Det är för smärtsamt. De som skapar oss har inget samvete. De kan inte känna empati för oss. De studerar oss i tystnad från sina kontrollrum. Utan samvete. Utan empati. Bara studerar oss. Gråt, skrik och vädjan bekommer dom inte. De ska bara ha resultat. Jorden är deras lekplats. Vi är deras leksaker. De slukar vår smärta som mat. De växer med våra tårar. De kan komma och gå ut och in i denna dimension. De tror att de är oåtkomliga men de har missbedömt den gudomliga kraften. Den kraft som vaknar i varje människa nu. Den kan ingen vinna över. Alla kommer inte att klara det hos er heller men de som lever på jorden just nu med ett kontrakt att ta mänskligheten in i den nya tidsåldern dom aktiveras just i denna stund. Det är förutbestämt. Slöjorna lyfts och de gudomliga gåvorna aktiveras. Minns snälla människor, minns vilka ni är. Det är de som kommer att ta jorden till nästa dimension. Vakna. Snälla. Tiden är kommen. Vakna.

Publicerat

När det smärtar att ömsa skin.

Hon tittar ner på sina händer. Det blöder lätt från nagelbanden. Hon har nervöst pillat med sina naglar för att avleda den psykiska smärtan och byta ut det mot en smärta som man kan relatera till. Ögonen är öppna men hon ser inget utanför sig själv utan synen går inåt. Inåt in i minnena. Saker hon trodde hon hade glömt för länge sedan kryper fram ur sina mörka skrymslen. Hon känner att hon inte vill uppleva det igen. Hon vill verkligen inte. Smärtan väcks upp i kroppen precis som om den aldrig försvunnit. Hon ser minnen som varit begravda i över tjugo år. Det hon förstår är att hon har egentligen inte gjort något åt sin smärta utan att trycka undan den i de mörka djupa skrymslen som är hennes minnen. Kroppen minns det känner hon tydligt. Tårarna bränner bakom ögonen. Hon gör sina tappra försök att trycka tillbaka känslorna som bara kommer som en storm. Men hon misslyckas. Det sköljer över henne som en tsunami. Hon misslyckas även med att trycka tillbaka tårarna så de börjar rinna fritt ner för hennes kinder. Varför? Det är det enda som hon kan tänka. Hur kunde hon vara så dum att hon skrev på ett kontrakt för att leva det svåra liv som hon har gjort. Det är det hon kan tänka. Hon bara önskar att hon kunde återgå till stjärnorna. De stjärnor som känns som hennes vänner varje kväll när hon är ute och blickar uppåt. Det har hon gjort sedan hon var liten. Det har varit en tröst så länge hon kan minnas. Hon har upplevt så mycket sorg, så många förluster och så många svek så att hon har aldrig lärt sig att leva. Hon har lärt sig att överleva. Det är inte samma sak. Nu har halva livet passerat och hon har fortfarande inte förstått hur man njuter av livet utan bara hur man står till service så att andra kan leva sitt liv lite lättare. Det har aldrig funnits någon som har förstått hur hon mår. Men hon går ändå upp varje dag. Hon fortsätter ändå varje dag att finnas till. Hon vill verkligen få känna att det är hennes tur nu att få lite draghjälp, samma som hon tänkt ganska länge nu, men den dagen kommer inte. För hon fortsätter som hon är lärd. Gör livet lite lättare för de som lever närmast dig. Fortsätt så kanske det kommer en dag när de ser all den kärlek, all den energi och all tid hon har offrat för deras skull. Men den dagen kommer inte. För att det blir en vana för alla andra att hon finns, hon löser deras problem och deras liv flyter lite lättare. Varför skulle de vilja ändra på det. Hon finns ju där, hon gör ju samma sak även denna dag, så det fungerade ju ännu en dag för dom.

Men nu är smärtan så verklig så hon måste verkligen leta inåt för att se vad som hon kan göra för sin egen skull. Hur ska hon kunna använda kärleken, energin och tiden till sin egen läkning. Har man aldrig fått lära sig att heala sig själv är det svårt. Hon måste välja att älska sig själv först. Det är inte lätt när man alltid fått lära sig att man ger till andra först. Hon måste någon stans försöka radera allt som hon har lärt sig för att själv hitta vägen hur man älskar sig själv. Hur lever man livet? Hur älskar man sig själv? Hur hittar man den enorma styrka som man bär? Hur lär man sig att man är en fri människa och äger rätten till sin egen lycka? Man är född arkitekt. Det är alla. Det är en utmaning att leva, men man kan bygga ett liv som man vill ha det. Man måste bara förstå att man är tillräckligt stark. Man är inte egoist för att man älskar sig själv först.

Nu när vi går ur den kinesiska ormens år och går över till eldhästen så ska man kunna bearbeta de gamla minnena. Plocka smärtan ur den stora tunga ryggsäck man bär på som är cellminnen, minnen och erfarenheter. Behåll lärdomen men släpp smärtan. Jag känner med moder jord och hennes invånare i denna övergång. Jag bär också smärta, jag känner också att det bara bubblar.
Det bästa jag kan säga här är att se på minnena släpp det sedan fortsätt in i den nya tiden med hopp. Energin av eldhästen kommer öka takten av färden mot den nya tiden. Se på det med förväntan och se jobbet med att plocka ur din ryggsäck som en nödvändighet. Det finns ingen plats för gammalt där.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image.png
Publicerat

Framtidstro.

Vissa blommor blommar sent.

Öppna min dörr av sorg, glädje och tillväxt.

Låt mig se på mitt inre för en liten stund.

Beskriv vad som finns där inne.

Det är det som är jag, minna minnen, mina lärdomar och det som fick mig att växa.
Var inte rädd för det du ser. För du har valt den här vägen.

Våga vara öppen för smärta för det är transformation.

Jag är bara en åskådare för min egen smärta.

Smärta är tillväxt och glädje är healing.

Kärlek är healing så lär dig älska. Även dig själv.

När jag lär mig att följa mitt eget flöde så lever jag.

För resan är målet.

Följ varje andetag. Knacka inte. Kom in.

Dagens tanke handlar om att jag redan är mitt i livet. Jag har levt mitt liv i formen av andra människor behov. Jag säger inte att det är något fel på det men nu, just i denna skrivande stund känner jag längtan efter att få ta hand om mig. Få ge mina drömmar plats. Jag funderar just över det där med att skaffa barn och familj. Det är en gåva. Det är det mest vackra som jag har gjort. Att vara mamma, att vara denna portal för liv. Min kropp har burit fram fyra barn. Fyra barn vars stamceller fortfarande flyter omkring i min kropp. Som ett evigt minne på att jag, just jag var portalen för deras liv. Jag har burit dem under mitt hjärta i nio månader men de kommer för alltid att bo i mitt hjärta. Fyra helt olika egna individer som ska ta över rodret för denna värld. Samtidigt som det är helt magiskt den andliga aspekten för liv så ser man med förskräckelse på vad som händer i denna värld. Den värld som dessa oskyldiga själar, rena och oförstörda från anden ska manövrera ett liv här. Samtidigt som man oroar sig för hur det ska gå så ser man att det är en vacker tid för oss själar här just nu, en tid för tillväxt. Ur ett högre perspektiv så händer det saker i en rasande fart. Men det är svårt för de flesta att kunna lyfta på slöjan och se på det från ett högre perspektiv. Vi måste ta till baka våran längtan till frihet. Vi måste ta tillbaka viljan att bygga samhörighet med varandra över tid. Vi måste ta tillbaka kraften som bor i våra kroppar och i våra hjärtan. Vi kan inte låta oss styras av detta jätte maskineri som inte ser till vårt bästa utan enbart till ekonomisk vinning för fåtal personer på alla andras bekostnad. Vi måste ta tillbaka känslan av att vara patriot för sin egen dröm. Mitt liv. Mitt val. Min verklighet. Jag, mina barn, mina barnbarn, mina föräldrar, mina syskon, mina grannar, mina vänner, min kärlek till djuren och moder jord. Vem bestämmer vad som är min dröm? Vem bestämmer vad som är det bästa för dom som står mig närmast? Vem bestämmer hur mitt liv ska se ut? Vem bestämmer vilka människor vi ska älska och vilka vi ska avsky? Det är mitt val. Jag har rätt att älska vem jag vill. Oavsett politiska påtryckningar från omvärlden. Säg inte till mig att jag ska tycka på ett visst sätt via politiskt ägda medier med propagandastyrda intressen. Med ägare av media som styr flödet. Nej för jag tänker själv. Jag vill tänka själv. Än så länge kan de inte kontrollera mina tankar. Så ska det också förbli. För fria tänkande själar ska skapa denna nya vackra värld som finns inom de flesta. Det gäller bara att hitta tillbaka in i hjärtat, våga fantisera om en bättre värld, kunna bygga upp bilder i sitt inre på hur just din drömvärld ser ut. Sedan får man söka sig till likatänkande människor som har ungefär lika drömmar som dig. Vi är arkitekterna. Vi är dom som kan ändra på världen. Vänta inte på några få högt uppsatta ledare i världen ska komma och rädda dig. Rädda dig själv. Många är starka. Vi måste bara hitta ur denna hypnos, denna matrix där ett fåtal kan styra en hel värld via rädslor, söndring, fattigdom, beroende, dom som får oss att tro att vi inte är starka nog att ta oss ur dessa bojor. Absolut kan vi det. För jag tror på mänskligheten. För jag tror på den inre kraften i varje människa. Jag tror på en bättre värld för alla själar som förtjänar det.

Publicerat

Jag hör mitt hjärta bulta

Jag sitter här för att försöka börja skriva. Det enda jag hör är mitt hjärta bulta i mina öron. Det låter som ett tåg som åker på en dålig järnväg…boom boom… boom boom… boom boom. Jag lyssnar efter rösten som brukar tala i mig. Min fantasi eller min vägledning. Men just nu hör jag bara hjärtats slag. Mitt hjärta känns sorgset men nyfiket på samma gång. Precis som att någonting håller på att ska hända. Någonting spännande som vi mänskligheten kan ha glädje av. Ungefär som det kändes när man var liten och skulle få presenter. Där man inte visste vad man skulle få men det kändes ändå jättespännande. Men sorgen som slår samtidigt är allting som händer i världen. Att man är så trött och slutkörd in i själen så att man inte orkar bry sig om hur andra har det för att man har så fullt upp med att hålla sitt eget huvud ovanför vattenytan. När det finns så mycket kärlek i världen, så mycket man skulle kunna göra för varandra om tid och ork fanns. Dessutom knäcker systemet en finansiellt. Hur ska man orka vara kärleksfull. Därav sorgen. Men nu är jag utrustad med ett otroligt driv i mig själv så jag lägger bara i en annan växel. Man måste göra det lilla man orkar eller kan för sin nästa. Även om det bara är jätte lite. Jag har själv varit sjuk i många år som jag försöker att ta mig ur. Kärlek är vägen det är jag helt övertygad om även om det bara är ett leende till någon du möter. Du kanske gör dennes dag. Om du kan stanna för att höra efter hur din granne mår. Om man kan skänka en brödlimpa till någon som har det sämre, även om man inte har så mycket själv. För den delen lär man inte glömma att man måste ta hand om sig själv först för ens ha resurser att hjälpa någon annan. Men förhoppningsvis kan en sådan sak ge ringar på vattnet och andra börjar att hjälpa till med det dom kan.

Är det någon mer än jag som känner förändringarnas vindar? Det känns i luften. I energin. Någonting positivt är på väg att hända. Folk vaknar upp till en annan sanning. Vi vaknar upp till att se att allting har varit så styrt och att vi har makten att vara fri. Man får ta sig en rejäl funderare över vad det är man har, vad man strävar efter och om det verkligen är det som kommer att göra en lycklig. Samhället är uppbyggt på konsumtion. Reklam och påtryckningar överallt. Måste jag ha allt det där materiella för att vara lycklig? Vad är jag skapt för? Vad är det jag vill vakna upp till varje morgon för att utföra som gör mig lycklig? Det finns en hemlighet begravd i det. Man måste stanna upp, lär känna dig själv och dina behov. Börja att skapa din verklighet efter det. Vad är det som får ditt hjärta att bulta? Vad gömmer sig längst bak i ditt hjärta? Kan du se det? Blunda, dra långsamma andetag, försök att kontakta ditt hjärta och se vad du ser där. Kanske kan du lära dig någonting nytt i dag. Något nytt om det allra viktigaste som finns, DU.

All kärlek till er kämpar där ute. Vi utgör denna kamp tillsammans. Vi lever i en värld, ett folk.

Publicerat

Fotspår

Äntligen har vi vår här i norra delen av jorden. Strumporna har åkt av och man kan lämna sina barfotaspår direkt på moder jord. Känslan av att ha mjukt svalt gräs under fotsulorna när man med lätta steg känner sig fram efter en lång vinter. Min kropp har längtat efter denna stund. Att släppas ut från alla dessa lager med kläder som krävs när det är vinter. Kylan som bitit sig fast så länge och smärtat in i varje ben i kroppen. Nu kommer vårsolen och värmer upp mig på djupet. Nu kommer livsglädjen och energin som är så välkommet och efterlängtat. Det är dags att öppna upp fönstren och släppa ut den gamla energin och låta vinden svepa genom rummen för att rena och lämna plasts för ny energi. En ren, lätt och livsgivande energi som kommer med värmen och solen. Andningen känns helt enkelt lättare nu. Man bara tar tid att andas djupt, djupt ner i magen och känner hur ren lust skapas. Mörkret ska nu bytas mot ljuset. Vänd upp ansiktet mot solen, ta emot solstrålarna och låt de läka dig. Se dig själv för varje steg du tar barfota på moder jord lämna ett fotavtryck av guldfärgat ljus. Skapa liv tillsammans med moder jord. Nu är våren här och allt ska vakna. Träden blir gröna igen. Isen på bäcken släpper och vattnet flödar åter fritt. Fåglarna sjunger sin vackra sång överallt. En fjäril flyger förbi så gul och fin. Hälsar på sitt sätt genom att visa sin gudomliga skapelse. Djuren i skogen föder sina ungar och livet fortsätter. Det är vackert att finnas till. Naturen tar sin tid på sig. Blommorna slår ut så sakta. Grönskan sprider ut sig. Insekterna börjar genast att jobba, för dig, för mig och för allt levande. Hedra denna förvandling. Gläds åt det som sker. Känn tacksamhet för att just du får uppleva denna stund när allting visar sig i sitt överflöd. Känn glädje med ormen som kan ligga på stenen och värma upp sig i solen. Känn glädja med fåglarna som sjunger in våren med dig och välkomnar sina ungar. Känn glädje med vattnet som åter flödar. Känn glädje med den färgprakt som nu tar sin början. Känn glädje för myrorna som åter börjar bygga sina enorma myrstackar. Känn glädje för alla fjärilslarver som snart ska förvandlas till vackra fjärilar. Känn glädje med att just du har valt att vara i denna stund. Ta dig tid att se det som verkligen finns runt dig i överflöd. Det finns så mycket att vara tacksam för, att glädjas åt och att njuta av. Teet som smakar extra mycket när du kan dela det med upplevelsen att gå ut på moder jord och bara ta in allting. Livet är värt att leva bara man ser att man lever i ett överflöd och allting finns till för dig och för mig alldeles gratis. Det finns ingen konkurrens. Det finns ingen anledning till avundsjuka. Det finns ingen som kan bestämma. Allting finns där mitt framför oss. Allting är där på lika villkor för alla.

Sätt just dina fotspår i moder jord. Se de gyllene fotspåren som rotar sig ner i marken för att fästas där för evigt. Just du är viktig. Just du sätter ett minne i moder jord för varje steg. Just du är med och skapar liv och historia. Just du är älskad. Just du…….

Publicerat

Skäms inte över din historia.

Små varma tårar rinner ner för kinderna och våta droppar faller ner på tröjan. Flickan sitter på sitt rum och dörren är stängd. Hon har ständigt blicken på dörren och lyssnar intensivt på ljud som skulle skvallra att någon kommer. Hon vet inte vad hon ska göra om hennes enda utrymme, enda fristad som är hennes rum skulle fyllas med den låga, taskiga energi som hennes plågoandar utger. Hon får inte vara ifred. Inte någonstans. För hon är ett barn. Ett barn som har de som är äldre, de som är hennes förmyndare och anser att de gör som de vill. Hon bär en skam. En skam som inte är hennes. En skam som är nedärvd och överlämnad till henne att bära. Ett arv som pågått i generationer. Den skam som utgör hennes familjs historia. Hennes mamma bär den liksom hennes mamma och mamman före det. Även pappa har sin skam som är överlämnad på flickan. Den skam som dom själva inte har helat. Dom har inte själva gjort det jobb som krävs för att inte överlämna skammen i arv till sitt barn. Den lilla flickan är en empat, hon är väldigt högkänslig och tar lätt över andras skam och skuld. Det är ett tungt ansvar som hon har tagit på sig. Ett ansvar som inte är hennes men hon har inte heller något val för att hennes förfäder har inte gjort sitt healingjobb som gör att hon skulle kunna bli befriad från denna skam. Hon är ett litet barn och väljer inte själv och har heller inte alla kunskap och erfarenhet som en vuxen människa har och kan därför inte värja sig från denna skam utan bär denna bördan. Det känns för den lilla flickan som ingen i hela världen förstår henne. Andra skrattar åt henne. Vuxna människor i hennes liv säger till henne att det är inte så farligt. Tänk inte så. Det ordnar sig. Dom menar bara väl. Eller? Det finns ingen i flickans familj eller nära omkrets som kan berätta för flickan att det är inte hennes skam. Att det finns ett sätt för henne att hela sin släkthistoria. Det finns ett sätt att skydda sina energier så att man inte behöver dra åt sig allting som en svamp. Som kan lära henne att det finns högre energier som hela tiden omger henne och vill skydda henne, det är bara att tillåta dem. Vem ska lära henne det?

Skäms inte över din historia som skapat dig till den du är. Välj istället att använda dina erfarenheter och lärdomar och hela ditt släktträd både bakåt och framåt. Det är möjligt. Det enda som krävts var om någon berättat för denna lilla flicka att det inte var hennes skam, inte hennes ansvar och att det finns sätt att skydda sig. Bjud själv in din familj och gör det healingjobbet så att dina barn inte behöver ärva skammen längre. Man har ett val och kan bryta den kedjan i detta liv, här och nu. Du behöver bara sätta intentionen, jobba med energihealing själv eller med hjälp av utbildade healer. Man måste göra sitt skuggjobb. Släppa en massa ärvd skam genom att se att det var inte din. Titta på den men lägg inte in några egna känslor och sedan släpper man det som i en luftballong att stiga mot himlen. Be sedan att de lämnar din kropp och ditt sinne. Jag säger inte att det är ett litet jobb. Jag vet att det är hard work för jag har gjort det själv. Jag är den i min släktsaga som tagit på mig jobbet att hela mitt släktträd. Det är inget glamoröst jobb, inte alls. Utan du blir istället ofta missförstådd, utfryst eller annat dumt. Men det är ett jobb värt att göra för allting handlar om barnen. De barn som inte längre ska behöva bära den skammen som den lilla flickan utan val och utan kunskap gjorde. Men hon är stark, jag är stark, jag klarar det här. För det är det som jag är här för. Att hela. Att skydda mina barn från denna nedärvda skam. Nej. Stopp. Det är slut nu. För jag har bestämt mig för att göra slut på denna skam. För mina barn är värda det. För jag är värd det. För att min familjeträd är värd det. Och för att jag kan.

Publicerat

Du måste älska ditt mörker för att kunna vara i ljuset.

Kanoten är grön, det är vad jag minns. Den står intill bryggan och jag har lite problem att hålla in den samtidigt som jag försöker att kliva ner. Vattnet i ån flyter förbi mjukt och synkroniserat. Kanoten vill följa med. Vattnet drar hela tiden mot vänster för vattnet rör sig ständigt. Är ständigt på väg. Vinden är ljum och den blåser lätt i mitt hår. Jag försöker stänga ute alla andra ljud och bara lyssna till moder jord. Det sjunger en fågel längre bort. Lyssnar jag riktigt noga hör jag det lilla vattenfallet till höger. Tyst, tyst talar det till mig. Det är svårt att stänga ute rösterna som hojtar till varandra runt omkring mig. Jag vill vara ensam. Jag vill vara ett med moder jord. Med vattnet. Med fåglarna. Med bävrarna. Med vinden. Med min egen energi. Men det är svårt. Så svårt. Barnet jag är, är beroende av de vuxna. Dom vuxna som kränker mig, som hånar mig, som inte förstår mitt behov av ensamhet. Min själ gör det. För den är vis. Kanske mycket äldre än de vuxna. Redan som barn förstod jag kopplingen med allt som finns runt om oss. Fly, fly fly fly….. det är en lite röst i mitt huvud. Det låter som en liten älva. Jag drar mig undan lite mer. Men de följer efter. Jag får skäll för att jag är annorlunda. Jag får skäll för att jag inte är med de andra barnen. Men de låter för högt. De leker lekar jag inte vill. De kivas och brottas. Det vill inte jag. Jag vill vara i min egen energi. Där jag hör rösten från själen som vägleder mig. Blicken vandrar. Jag ser tallar. Jag ser vattnet. Jag ser stenar i alla de former. Med mossa. Utan mossa. Blåbärsris. Myror som använder barren på marken att bygga sina stora stackar mot söder. Jag känner solen värma mitt ansikte. Jag gör ett nytt försök att kliva i kanoten men genast är de andra där och vill följa med. Kränkningar igen. Påståenden om min person. Att jag inte duger. Att jag är ful. Att dom andra barnen är bättre än jag. Att jag aldrig kommer att bli något. Att jag aldrig kommer hitta någon som vill ha mig. Jag förstår då inte att skydda min energi. Allt är som ett öppet sår som ingen ser men jag känner. Det är det enda som jag känner. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag kan inte dra mig undan. För de andra följer efter. För att de vuxna vaktar mig och varje steg jag tar samtidigt som man fortsätter med kränkningar. Om mig. Om vad jag inte duger till. Varför? Jag vet inte vad som är värst. När jag inte får vara ifred. Alla kränkningar. Eller som ibland bara bli totalt nonchalerad. Som luft. Allting gör ont. Bara på olika vis.

Som vuxen har jag fått lära mig att titta på mitt mörker. Att lära känna mitt mörker. Att acceptera att det är en del av mig. Jag förstår nu att det ena kan inte finnas utan det andra. Som varsin sida av ett mynt. Som natt och dag. För att kunna leva i ljuset måste jag älska mitt mörker. För det är en del av mig. Det är en del av min historia. Jag har gråtit. Jag har skrattat. Kanske mest gråtit. Jag har vridit mig i smärtor. Jag har lärt mig andningsövningar. Men jag har också älskat. Älskat mig själv ibland. Älskat någon annan. Samma sak. Du måste kunna älska dig själv för att kunna älska någon annan. På ett ärligt sätt. Inte vara beroende av någon. Inte vilja ha andras uppmärksamhet för att vara någon utan verkligen älska. Älska ditt mörker. För då kommer ljuset. Ljuset är det som kommer att bära oss framåt. Mörkret är det som får oss att växa. Många gånger har jag haft känslan av att en elefant sitter på mitt bröst. Jag kan inte andas. Men lustigt nog är jag inte rädd. Inte rädd för döden. Det är bara en del av resan. Jag vill inte lämna mina barn. Där är jag inte klar. Inte redo än. Men jag är inte rädd. Andas djupt. Andas in, ut, in, ut, in, ut… Elefanten flyttar på sig till slut. Jag säger tyst till mig själv de dom andra aldrig säger. Jag känner på min kropp för att lära mig älska den när andra inte gör de. Jag älskar mitt mörker så att det kan transformeras och släppa in mer ljus. Det är en del av mig. Jag har accepterat det. Så mycket smärta. Så mycket mörker. Så lite syre. Flytta på dig elefanten.