Dimman ligger tjock och mörkret trycker på uppifrån. Jag springer så fort jag kan men slyn slår mig i ansiktet. Slyn finns inte på riktigt men det känns så. Det känns som om alla osynliga grenar grabbar tag i mig för varje meter som jag springer framåt. Det osynliga trycket mot min kropp är enormt och jag hyperventilerar. Hjälp mig. Jag går sönder. Min tillvaro är skör som äggskal. Hur samlar jag i hop alla bitar när mitt skal har krackelerat? Jag har sprungit i flera minuter nu men inte kommit någonstans. Jag måste hitta ut ur dimman. Den förgör mig. Den gör ont. Den äter sig in i min själ. Hjälp mig, snälla, någon….. Jag flyr fast jag är still. Jag andas häftigt fast jag inte rör mig. Hjärtat slår hårt i bröstet och jag vill skrika utan ord. Orden som inte kommer ut ekar i mitt huvud. Jag tror att jag skriker men jag gör inte det. Till och med luften känns för tjock för att andas. Eller som om man är under vatten. Eko. Eko. Eko. Men det är bara min fantasi. Någon måste ta mig ur dimman. Jag hittar inte ut. Jag slåss, jag skriker, jag viftar med armarna fast jag inte rör mig. Fast orden fastnat. Ljud utan ljud. Eko utan eko. Det är bara jag som hör. Luftstrupen känns som den krymper. Det är inte bara orden som fastnar. Luften fastnar. En hand klämmer åt runt mitt hjärta. Jag kan inte bestämma mig för om det är kyla eller värme som jag känner. Min hud gör ont. Tåget har startat i mitt huvud. Det dånar fram.
Det finns inte plats för oss alla. Jag kan känna det. Varför hamnade jag här. Jag ville inte. Kampen är ständigt närvarande. Vänd på tanken. Känn kärlek. Leta efter ljuset. Det finns där. Osynliga armar grabbar tag i mig och drar mig uppåt. Någonting lättar. Någon pratar med mig, nej ropar till mig. Hjälp mig bara. Hjälp mig nu. Jag kommer. När dimman lättar är jag ensam. Men jag vet att någon ropade mitt namn. Jag vet att jag blev hjälpt ut ur dimman. Hjälpt att hitta vägen. Det finns en kraft som älskar mig. Det finns en kraft som vill att jag ska lyckas. Livet är en ensam resa. Vissa har tung packning medans andra väljer att resa lätt. Det är bara jag som kan välja min resa. Det är min. Men jag är aldrig ensam. Även när jag är själv. För det bor en eld inom mig, ett ljus som jag är född med. Där är jag trygg. Där kan jag hämta kraft. Där kan jag känna kärlek. Det bor inom mig. I mitt hjärta. Våga vara skör. Våga känna känslan. Men agera inte på den. Känslorna är din kompass. Den visar vägen. Den visar vad det är för bagage som du lär lämna för att kunna orka med din resa framåt. Se målet. Alla har ett mål. Men det är de små stegen som gör din resa till ditt liv. Glöm inte att njuta av resan. Det är inte målet som är målet, utan resan dit. För det är det liv som du väljer. Det är det som kommer vara din verklighet. Jag finns här. Du finns här. Vi är lika viktiga. För varandra och för oss själva. Vi utgör en helhet. Man kan vårda den genom medvetenheten eller kasta bort den för att jaga det som ligger i framtiden. Gör ditt val. Det är din verklighet.
Love and light